Det är snart fyra år sen jag som bestämde mig för att flytta in i ett stort kollektiv. Vi var femtio (!) vuxna, ett barn & en hund som delade hushåll. Alla behövde jag lära mig att leva tillsammans med. Dela vardag, kök, känslor.
Det finns mycket att reflektera om kring den här tiden, jag tänker på min tid där både som ett socialt experiment och äventyr, samtidigt som en längtan till ett starkt community.
När man lever så nära tillsammans är det omöjligt att inte slipas och formas av varandra, och av de tillfällen man hamnar i. Det är självutvecklande på så många sätt, oavsett du vill det eller inte.
Två lärdomar som jag alltid har med mig sen den tiden kom tillbaka till mig ikväll, efter att ha varit på födelsedagsfest med "familjen" i mitt gamla hem:
Det är viktigare vad du gör, än vad du säger. Actions speak louder than words. Omsorg, kärlek, vänskap är någonting du visar genom dina handlingar.
Släpp det du inte kan kontrollera, och fokusera på det som är viktigt. Embrace chaos. Om du fysiskt eller i ditt huvud fastnar i städning, att saker inte blir som du hade tänkt dig eller stör dig på andras beteende kommer du inte kunna tänka på någonting annat. Det gäller både i hemmet och i övriga livet. Lär dig släppa tager om det som inte är ditt, så du kan fokusera på det som du vill lägga din energi på.
Opmerkingen