När du lever i eller har vuxit upp i en familj med emotionellt omogna föräldrar utvecklas ni troligtvis åt olika håll. Det kan vara smärtsamt att inse att ni står så långt ifrån varandra, ännu mer smärtsamt är det om du upplever att du mest mår dåligt i relationen, för det innebär att ni inte kan fortsätta som tidigare. Då är det tydligt att du behöver ta lite distans, på ett eller annat sätt.
Förändring i relationen händer sällan över en natt, utan växer oftast fram gradvis. Kanske att det en dag känn som "där gick gränsen", men det är nästan alltid efter en lång tid och många försök att reparera relationen. Det är smärtsamt att inse att familjen som du skulle önska fanns för dig snarare skadar dig emotionellt, att umgås med de är en kamp även om du skulle önska att det var tryggt och kärleksfullt.
När du har tagit beslutet att ta distans från din emotionellt omogna förälder kommer nästa utmaning som handlar om att kommunicera det till dig själv och andra. Du behöver aldrig försvara eller förklara dina val att ta distans, men om familjemedlemmar eller omgivningen har svårt att förstå dig kommer här några tips för att ha svåra samtal.
Det är en emotionell berg- och dalbana. Ta stöd om det blir överväldigande att göra det själv.
Var tydlig för dig själv med varför du har valt att ta distans. Det är viktigt att du själv är trygg med vad du tänker och känner eller varför du gör som du gör.
Var beredd på att de omkring dig kan reagera starkt, det gäller både familj och vänner. De kan känna sig besvikna, ledsna och förvirrade. Ibland arga. Försök att hålla dig lugn & inte gå med i onödiga diskussioner.
Fokusera på dig och ditt mående när du beskriver varför du behöver distansen, fokusera på att beskriva vad du vill och dina behov snarare än att prata om förälderns skuld eller misstag. Fokusera bort från det som är dysfunktionellt och ha istället fokus på dina känslor och ditt välbefinnande.
Undvik att fastna i detaljerade utläggningar eller detaljer kring varför du tagit ditt beslut. Håll det enkelt istället.
댓글