I helgen var jag på klassisk hemmafest. 40 personer på 40 kvadrat, och alla skulle trängas i köket. Hög volym, rött vin i udda glas, öppen balkongdörr & möten med människor jag aldrig träffat förut. Mitt i allt stök var det en kille som ropade till mig; "Tror du på KBT?".
Det var en så stor fråga, och miljön tillät inte att lägga ut svaret på det sättet som jag hade önskat. Här kommer en liten upprättelse åt helgens Josefin, som lätt rund under fötterna och mer sugen på att mingla om någonting helt annat, mest gav lite svamliga svar.
Det går inte att inte tro på KBT, forskningen talar sitt tydliga språk att strategierna som finns inom KBT är bra. Jag tänker också att det finns fler metoder som man inte forskar lika mycket på, och då får de får mindre evidens.
Senaste åren har KBT varit det som har efterfrågats i vården, och de flesta terapeuter & psykologer jag känner nu är skolade i det.
En fälla med KBT tänker jag är när det presenteras för strukturerat. Människor vill inte bli förenklade till en modell eller en simpel teori, människor fungerar inte heller så utan är mer komplexa. KBT är inte så svårt, den mesta kunskapen finns enkelt att förstå för vem som helst som kan googla.
Hantverket och finesserna i att genomföra behandlingar i KBT är däremot någonting annat. Då är KBT som verktyg, i sig så är "hammare", "såg" och "skiftnyckel" ganska enkla, men när de används på rätt sätt, med rätt material & tillsammans med andra verktyg går det att skapa vackra saker.
Comments