Bokrecension: “Stål” av Silvia Avallone
Betalt samarbete med Bookbeat
Ibland när jag ska beskriva min favoritgenre i skönlitteratur så beskriver jag det som att jag gillar levande miljöer. Det handlar mindre om historien för mig och mer att få vara i en annan värld - verkligen uppleva den med alla sinnen.
Silvia Avallones roman Stål tycker jag var precis så sinnlig. Det är som att du är med de två tonårstjejerna i Piombino, en italiensk industristad som de säker upplevde som alldeles för liten.
Det går att förnimma stadens uppgivenhet, se kontrasterna mellan höghus och hav och det går att känna lukten av stål.
Den röda tråden är tjejernas vänskap, en intensiv och komplex vänskap som bara uppstår med en annan tjej som verkligen förstår dig. Men sen inte alls gör det.
De befinner sig också båda i familjer där kärlek och dysfunktion finns sida vid sida. Det ena går inte att skilja från det andra.
Ett annat genomgående tema är längtan efter någonting större. Drömmen om att ta sig vidare. Bort från Piombino, stålet och dysfunktionen.
