Allt som aldrig hände
Det är inte alltid det som har hänt som varit mest sårande. Ibland är det lätt att tankarna går till våld, missbruk och utsatthet för att det ska ha varit en stressande miljö.
Men ibland är det inte det som hände som sårat mest. Det är det som aldrig hände.
Sommaren planeras utan att du tas med i planeringen. Du blir inte inbjuden till högtider. När du berättar att du skaffat hund får du inte höra “vad kul”. Det är ingen som stannar på en kaffe när de har vägarna förbi. Du ber om hjälp och hör sen ingenting från den på över ett år.
Var för sig kan det vara obetydliga saker; ett sms för att kolla läget som inte kom, frågan om hur du mår som inte ställdes, en uppskattande blick som inte gavs. Inte “tack för hjälpen”, inte “vi kan väl ses snart”, inte “vad roligt att se dig” och absolut inte “berätta mer”.
Det kan verka obetydligt, men det är de små sakerna människor gör mot varandra för att visa omsorg. Om de oftare saknas än inte är det otroligt sårande.
Problemet var inte “något hände”, problemet var att alla de tusentals små små sakerna i vardagen som får människor att känna sig sedda, välkomna, trygga och älskade inte hände.
Det är sårande.
Risken med den konstanta bristen på omsorg är att den syns inte. Människor ser vad som händer, men de ser inte vad som inte händer. Det finns ingenting att peka på, ingen specifik händelse att visa och ingen vet vad som händer.
Ett enskilt trauma går ofta att se och göra någonting åt, den går att externalisera från sig själv (förenklat “det här hände, det var jobbigt och nu läker jag det”) men brister internaliseras i människor. Det är vanligt att tänka att bristen på omsorg beror på en själv och det formar självbilden till att vara någon som är svår att älska. Det skapar osäkerhet, stress och en känsla av att alltid behöva vara beredd.
Läka handlar om att kunna skilja på vem du är och vad du varit med om, så du inte styrs av gamla “sanningar” som internaliserats.
