Sund empatibrist
Vi är nog många som har varit med om att det finns stunder då vi inte riktigt orkar bry oss. Det känns ganska avstängt, som en önskan att bara lugnt säga “okej, men jag pallar inte” vilka smärtor den andra än delar.
Men det är inte att du har slutat bry dig.
Vi måste prata om empatitrötthet, för det finns på riktigt. Den avstängda känslan av att inte orka engagera sig. Det är lätt att känna sig dålig när man är i det, som att man är en kall människa som borde finnas mer för andra.
Men det handlar inte om att du brister i empati eller att du är dålig. Empatitrötthet är ett skydd.
Empatitrötthet (compassion fatigue) har det forskats om, speciellt på psykologer och vårdpersonal, som är extra exponerade för andra människors lidande men jag är helt övertygad om att de resultat man har funnit även gäller “vanliga människor” som har att göra med varandras lidande.
Empatitrötthet kommer i relationer där du alltid behöver vara den som ställer upp för den andra. Det kommer när du är den som behöver anpassa dig, ursäkta andras beteenden och ge utan att få så mycket tillbaka.
Det utvecklas när någon fortsätter att ha samma problem, utan att visa tecken på att göra de förändringar som krävs. Det utvecklas när någon gör samma misstag om och om igen även fast den får stöd och råd. Det utvecklas när någon inte kan bära sina egna känslor och därför måste bli omhändertagen.
En empatitrötthet är som en utmattning - det är ett stopp. Man orkar bara nog så mycket. Och man orkar mer om man också får lite tillbaka.
Vi människor har det i oss att vilja finnas för varandra och ta hand om varandra. Det empatiska kommer naturligt och vi klarar att bära varandras lidande även om det är stort.
Problemet som uppstår, det som är kärnan i empatitrötthet, är när relationen blir ensidig; när en alltid är den som behöver stöd och den andra alltid är den som ska ställa upp.
Psykologer och vårdpersonal undviker empatitrötthet genom att planera dagarna så inte alla de “tyngsta” klienterna är på samma dag. Vi planerar in återhämtning, kreativitet och glädje för att kompensera. Det ömsesidiga, relationer där de finns för oss och vi för dem, hittar vi hos vänner och familj.
Vanliga relationer bygger på ömsesidighet: jag ställer upp för dig och du ställer upp för mig. Nu har vi gjort något som var viktigt för dig, nu gör vi något som är viktigt för mig.
Om relationen blir mer ensidig för länge, att du alltid är den som ställer upp, alltid den som hjälper, alltid den som lyssnar på problemen utan att få så mycket tillbaka - då säger kroppen ifrån och man blir trött. Det är sunt. En sund empatibrist.
Det kroppen egentligen signalerar är att du inte orkar längre och att dina gränser har passerats.
Du är inte kall. Du har snarare blivit för van vid att ställa upp för andra.
Det som hjälper är ömsesidighet; relationer där du både ger och får. Det är inte själviskt, det är mänskligt.
