“Low effort”-familjer normaliserar breadcrumbing
Det finns inget bra svenskt uttryck, men jag tycker “low effort” är en väldigt träffande term. Det beskriver den sortens familj eller relation som inte ger mer än minsta möjliga. Det saknas en genuin ömsesidighet, vilket egentligen är det som relationer innebär, men illusionen om en relation hålls uppe eftersom de då och då visar lite omsorg.
De upprätthåller relationen tillräckligt mycket för att du ska stanna kvar, men inte så du känner dig älskad. Ett SMS på julafton med “god jul 🎄”, en inbjudan i sista sekunden, en opersonlig present (nyckelring, pocketbok, kylskåpsmagnet) eller att de ringer varannan månad för att “kolla läget” men utan att egentligen ställa någon fråga. De är de första att se dina inlägg på sociala medier, både firanden och förluster, men utan att någonsin kommentera vad de sett (eller ge en “like”).
Det saknas generellt ett emotionellt djup i relationen. Om det inte hade varit för att ni var familj är det här ingen perso du skulle ha i ditt liv, men eftersom ni är familj accepteras det.
Low effort familjer normaliserar breadcrumbing
Genom att ha relationer i sitt liv som visar väldigt lite engagemang, omsorg och nyfikenhet så normaliseras breadcrumbing. Eftersom familj är en de primära relationerna man förväntas ha, så lär du dig tidigt: det är såhär relationer fungerar.
Breadcrumbing är ett uttryck som syftar på att ge små smulor, tillräckligt stora för att hålla hoppet vid liv men tillräckligt små för att aldrig bli mätt.
Utifrån är det tydligt, men är man mitt i det är det normaliserat. En ytterligare aspekt är att om du skulle ifrågasätta, eller be om mer omsorg eller uppmärksamhet så kommer en low effort-familj alltid få det till att det är du som är problemet. "Du är känslig”, “men du blev ju inbjuden”, “du är otacksam” och “varför ska vi alltid behöva anpassa oss till dig?” är vanliga argument.
Praktiskt har de inte gjort någonting fel, så det går inte att argumentera. Men emotionellt är det otroligt depriverat.
Erfarenheterna sätter sig i kroppen, du “lär dig” genom de vad du behöver göra för att få omsorg.
Du tränas i att bli väldigt tacksam för det lilla. Du tränas i att vara tillgänglig, för rätt vad det är kan det komma en inbjudan och då gäller det att vara beredd. Du tränas i att tro att du alltid behöver anstränga dig mer. Du tränas i att inte be om hjälp. Du tränas i att tro att det är för mycket begärt att bjuda in på en kaffe, eftersom då måste de avsätta tid för dig.
Effekterna av att levt i low effort familj
Tyvärr stannar det inte i familjerelationen. Det mest skadliga med att ha en low effort-familj är inte hur de beter sig mot dig, det är vad du lär dig om dig själv och om relationer i stort. När lite omsorg är det normala börjar du acceptera det i fler relationer: du lär dig att inte förvänta dig så mycket, du sätter inte gränser för du litar inte på att du har rätt till mer och du lägger skulden på dig själv om någon inte är helt schysst.
Det är större risk att hamna i dåliga relationer där du blir utnyttjad, dåligt behandlad eller faktiskt inte får så mycket omsorg.
När någon genuint frågar hur du mår, bjuder dig på lunch eller faktiskt dyker upp som bestämt läser du in för mycket. Du blir väldigt glad för väldigt små saker. Det känns stort, för det är stort jämfört med vad du är van vid. Men det är egentligen bara det normala.
Du ger mer än du får och tror att om du bara anstränger dig lite till så kommer du får mer tillbaka. Men det får du inte . Men du fortsätter försöka, för det är den strategi du lärt dig. Det gör att du jagar människor som inte visar intresse.
När någon visar genuin omtanke kan det kännas överväldigande och svårt att ta emot, som om du är skyldig något tillbaka. Du är inte van vid att få utan att behöva prestera för det, så riktig kärlek känns nästan misstänkt.
Det är också mer regel än undantag att självkänslan påverkas. Inte för att du inte duger, utan för att bristen på engagemang sa det tyst, om och om igen. Du tolkar deras låga förmåga som ett bevis på ditt låga värde, och det är den farligaste effekten av alla.
Hur gör man för att hantera en “low effort”-familj?
Acceptera. Det första, men tyngsta steget, är att acceptera att det är så här det är. Om de inte har visat mer engagemang tidigare så kommer de inte börja göra det. Det är en otrolig sorg att landa i det, det är därför det är så svårt att acceptera. Du vill tro att de kan bättre. Men hoppet är din fiende, det är hoppet som får dig att tro att smulorna kanske är tecken på att du ska få tårta.
Observera utan att värdera. Det vi vill göra är att få syn på att det här är en ganska låg nivå på beteende. Helt utan att värdera det. “Här är någon som inte ger så mycket” punkt.
Skilj på deras beteende & ditt värde. Om någon visar lite engagemang förstår vi ofta det som att vi inte är tillräckligt värdefulla. Istället för att se beteendet som ett beteende så lägger vi in en tolkning kring vad det säger om mig. Låg förmåga handlar inte om dig. Vi vet inte var den bristande förmågan beror på, men om vi börjar blanda ihop andra människors brist på förmåga med vårt eget värde, med vår egen prestation och med hur älskade vi är - då blir det farligt.
Grip inte efter smulorna. Det är lätt att tacka ja till “du kan ju också komma” om det är den enda inbjudan du får. Det är lätt att bli överdrivet tacksam för en kylskåpsmagnet, om det är den enda presenten du får. Du behöver inte vara otacksam, men en kylskåpsmagnet är en kylskåpsmagnet - chilla!
Sluta ge mer än du får. Det handlar inte om att hålla bokföring om vem som fått mest, vem som betalat mer eller vem som fått mer uppmärksamhet. Det handlar om att börja se mönster. Om du alltid är den som ger presenter, hör av dig, ställer frågor och skickar blommor, utan att få det tillbaka, så är det ett mönster. Då är det en ganska ojämlik relation. Då behöver du se din del i relationen och sluta vara den som underhåller den, sluta vara den som ger mer än du får.
Trygga relationer. Umgås mer i trygga relationer som ger kärlek, stöd och omsorg på ett självklart sätt. Det är så vi skapar nya erfarenheter och börjar normalisera att andra människor är intresserade av dig. Ju mer positiva erfarenheter, desto starkare spår i hjärnan som säger “människor vill gärna umgås med mig”.
No effort, no access. Sluta dela med dig av dig själv, dina erfarenheter och din sårbarhet till de som inte förtjänar det. Du har ingen skyldighet att berätta om ditt liv till någon som inte är engagerad. Du har ingen skyldighet att rapportera om du inte känner dig lyssnad på . Folk har inte rätt att följa dina sociala medier bara för att ni är “familj”. Sluta ge tillgång till dig till de som inte förtjänar det. Det är ett privilegium att ha dig i sitt liv, så: no effort, no access.
