Till slut är den enda önskan lugn &ro
Aldrig att jag har träffat någon som vill ha sympati. Aldrig någon som är bitter. Det alla som har lämnat sin familj har gemensamt är att de är trötta.
Decennier av att vara en duktig flicka som tar hand om andra utan att få frågan “hur blir det här för dig?” har gjort att nervsystemet konstant är i stress. Decennier av att ta ansvar för andras känslor, ta hand om sjuka familjemedlemmar, hålla brandtal för att försvara sitt eget värde och gå emot sig själv gång på gång gör en till slut trött.
Många tror att att lugnet kommer efter att de lämnat och att de äntligen får en chans att vila då. Det är fel.
Det är bara första steget att ta avstånd från familjen; sätta gränser; säga nej, sluta ta ansvar, sluta rädda andra & sluta vara den som anpassar sig så det ska bli bra för andra.
Men det är inte tomrummet efter familjen som är det tyngsta, det är det som kommer efteråt.
Det som faktiskt dränerar på djupet är att efteråt stå kvar stadigt och samtidigt bli kritiserad. När man behöver försvara sig för att man valt sig själv, när man valt att lämna barrikaderna men måste fortsätta slåss, när det är tydligt att ingen kommer för att försvara dig.
Oftast är det tysta anklagelser; ”du borde inte ta åt dig så mycket”, “kan du inte bara ställa upp lite?” och “tänk på din familj”. Försvara sig mot att vara oempatisk, kall, barnslig & ha svårt att hantera sina känslor.
Den största längtan de har är lugn och ro. Ingen annan dröm, bara bli lämnade ifred om de inte ska bli visade kärlek. Ett nervsystem som är tryggt, en kropp som är lugn och en social cirkel som vill de väl.
Det är allt. Det som borde vara självklart.
