Min egen trygghetsreparation
Det var bara uppe vid helikopterdäck som man fick rasta hunden, så det var där vi stod. I blåsten och utan land i sikte. Jag och Mickan - hon i sin pyttelilla munkorg och jag med ett krampaktigt grepp om relingen.
Det var då, när jag jag tittade ut över Engelska Kanalen som jag återigen undrade: ”vad var det här för idé egentligen?”.
Havet var ganska stökigt och jag kan ingen franska alls och så hade jag ingen riktigt plan på hur vi skulle ta oss hem. En idé som jag hade fått, men ibland funderar jag på var gränsen mellan genialitet och galenskap egentligen går. Om det finns en.
Det korta svaret till mig själv: jag reste till England för att fira min kompis som fyllde 40. Det innebar tåg genom Frankrike, fartyg över kanalen och lilla Mickan fick behandlas som en terrorist.
Men: egentligen gjorde jag någonting mycket viktigare.
Den här resan om att möta två rädslor som länge styrt mig. Den första rädslan handlar om att jag inte vill vara till besvär för någon. Den andra rädslan var mer ny och handlade om att leva med en hund skulle göra mig ”låst”.
Jag har vetat om de här underliggande rädslorna ett tag, sett hur det påverkar mitt liv, så ja - jag var ju tvungen att arbeta med trygghetsreparation på mig själv.
Tryggheten repareras när vi får nya erfarenheter, som steg för steg kan börja ersätta de gamla erfarenheterna. En annan trygghet var att ha Mickan vid min sida.
Skapa nya erfarenheter kräver att jag är sårbar och vågar utsätta mig för att kanske vara lite besvärlig, för det är då människor får en möjlighet att möta upp mig. Sen gäller det att samla på och komma ihåg alla de stunder då de visar att de gärna vill finnas för mig, kanske till och med glada för att hjälpa det.
Resan var ett tillfälle att samla bevis för att människor inte tycker att jag är så besvärlig, trots att jag gör något som är lite besvärligt (förstår inte språket, måste bli skjutsad från Calais, behöver låna ett sommarhus från en vän, vet inte hur man går genom tullen med hund).
Hjälpte det? Ja och nej. Kroppen behöver mer bevis för det nya än för det gamla, och det tar tid. Jag fick massor av bevis: det finns många som anstränger sig för att det ska bli bra för mig. Och ingen tyckte jag var jobbig trots att jag kommit på den oansvariga idén att ta med mig hund utanför EU och därför behövde special treatment.
Trygghetsreparation handlar inte om att prata om grundantaganden utan om att skapa bevis som stärker en mer hjälpsam sanning.
Och om rädslan att en hund ska göra mig låst? Om jag kan ta med Mickan över Engelska kanalen, på burlesque-show, till Eiffeltornet och på gigantisk 40-års fest - då kan jag göra vad som helst! Den beteendepsykologiska termen för det skulle vara ”overshooting the target”.
