Ekonomisk ångest är vanligare hos de som saknar stöd från familjen
Det är min kliniska erfarenhet att människor som saknar familjestöd känner en större ångest kring ekonomi. Det stöds även av forskningen som visat att bristande socialt stöd är kopplat till högre finansiell stress.
Men ingen pratar om varför.
Min uppfattning är att ångesten är befogad, och det finns flera aspekter som skapar den. För det första innebär brist på familjestöd ökade kostnader som andra inte tänker på. För det andra så saknas ett stöd om någonting skulle skita sig, och det vet de. Den tredje aspekten är det karaktärsdrag som ofta utvecklas: övertygelsen att “jag är besvärlig” vilket gör att de tenderar att betala för att få vara välkomna.
Högre (osynliga) kostnader
Den som saknar familjestöd betalar för saker som andra naturligt får genom familjen. Det som andra tar för självklart att familjen hjälper de med, betalar den här gruppen med pengar.
Det syns inte alltid och man tänker inte alltid på det.
En som saknar familjestöd betalar för privatlektioner till körkortet, eftersom det inte finns någon familj som erbjuder sig att övningsköra. En som saknar familjestöd betalar för resor och semesterhus när andra åker till föräldrarnas sommarhus.
De betalar för taxiresor till flygplatsen och akuten, frakt av möbler, flytthjälp och för hantverkare att sätta upp gardinstänger. De betalar för barnvakt och hundvakt eftersom det inte finns någon familj som ställer upp. De betalar för hotell i sin hemstad när de hälsar på. De betalar för att ha någonstans att ta vägen på högtider, lov och semestrar. De betalar för att vara i gemenskaper under tillfällen då andra tar för givet att man är med sin familj.
Det här är dolda kostnader för de flesta människor. Få människor vet att de som saknar familjestöd inte betalar som ett val, utan som ett behov.
Vetskapen om att ingen finns
Det blir genom åren stora utgifter som är en ökad belastning på ekonomin. Men samtidigt finns också insikten: om shit hits the fan så finns det ingen där för mig. Ingen familj som kliver fram och hjälper till.
Om diskmaskinen går sönder, om jag förlorar jobbet, om jag blir sjuk eller om jag skulle hamna i knipa så finns det ingen bakom mig. Det finns ingen att luta sig på ekonomiskt.
Ibland är det till och med tvärtom; att du förväntas betala för familj som inte själva kan bära sina utgifter.
Den tydliga signalen är: jag behöver vara den som tar hand om mig. Jag behöver se till att ekonomin funkar. Jag behöver ha en extra buffert. Det finns ingen annan och därför får jag inte misslyckas.
En självbild som kostar
Den som har levt länge utan familjestöd eller annat stöd har ofta utvecklat en självbild av att det är besvärligt att ta med de. De tänker på kostnader och tar det inte för självklart att de är välkomna. Därför är deras instinkt att betala för saker eller ge bort saker, för att de ska känna ett lugn i att de är välkomna.
Det här är den som betalar för din lunch, som swishar 53 kronor i bensinpengar, som ger dyra presenter och som alltid tar med något fint när de blir bjudna på fika.
Det är inte generositet, det är ett inlärt mönster. De tror att de behöver betala för att vara med. Och det bidrar såklart också till en svagare ekonomi.
Sammantaget kan ekonomisk ångest vara rimligt hos den grupp som saknar familjestöd, men en stor del av det kan gå att förändra. Inte kostnaderna, inte behovet av en extra buffert, men övertygelserna om att behöva betala för att vara välkommen. Det är det vi gör i Trygghetsreparation.
