Hur hanterar du “reactive abuse”?

“Men gud, varför bryr du dig om det där?”, säger din bekanta som ser dig eldas upp över en liten kommentar. “Du är ju helt galen!”, säger den som har gett den lilla kommentaren.

Och någonstans mitt i det här börjar du fundera på om det kanske är så: om du är galen.

Reactive abuse är inget kliniskt begrepp, men det är ett begrepp som beskriver ett fenomen som kan vara svårt att få syn på. Det är när en eller flera personer under lång tid triggar eller pressar en människa till att reagera. När det väl händer är allt fokus på din reaktion, det används som bevis för att du är instabil, omogen och har problem att hantera sin ilska. Alla de händelser som lett fram till reaktionen bortses ifrån.

Det som är extra jävligt med reactive abuse är att det inte syns utåt, för omgivningen, för det är just små händelser som var och en för sig inte borde vara någonting att reagera på. Det är små saker.

Det kan vara att inte bjuda in dig. Det kan vara att glömma saker som är viktigt för dig. Det kan vara att titta igenom lådor som uttalat är privata. Ett hånleende när ingen annan ser. Få höra historier från kalaset du inte var inbjuden till. En swish på några tior efter att du har ställt upp en helg.

Det är inte händelserna var och en för sig som är förödande. Det är när dina gränser under lång tid om och om igen inte respekteras och allt grubbel som kommer med det. Det är då du flippar ur. Det är när små små elakheter byggts upp som du tillslut tappar kontrollen.

Reaktionen blir större i förhållande till den lilla grejen för det finns så mycket mer bakom, inte bara hur du tidigare blivit behandlad utan också allt grubbel som följer med föraktfulla blickar, inte bli inbjuden och bli bortglömd. Det är oftast där de som har gjort det kommer in och säger: "Men gud" eller "du måste kunna hantera dina känslor" eller "du blir alltid så arg".

Därför måste vi prata om hur man kan hantera reactive abuse.

Det första du behöver göra är att validera dig och dina känslor: det är rimligt att bli förbannad, ledsen och förvirrad. Det är fullt förklarligt att du känner som du gör. Men det går inte att bete sig hur som helst, våra handlingar har vi alltid ansvar för, oavsett hur triggade vi har blivit.

Identifiera mönstret och vad det är som händer, ta ett steg tillbaka och observera. Kanske skriv ner det som händer, inte för att samla bevis, men för att själv kunna behålla ditt eget förnuft. Om du tror att du reagerade på bara den lilla saken så kommer du att tro att det är du som är galen. Om du ser allt som hänt innan så kommer det vara lättare att få perspektiv.

Säg ifrån tidigt, även om det är små saker, så att det blir tydligt direkt när någon passerar dina gränser. Istället för att låta små saker byggas upp säg ifrån att du inte vill bli behandlad så eller när något är viktigt för dig. Människors reaktioner på dina gränser berättar också mycket om dem, om någon fortsätter glömma saker som är viktigt för dig går de kanske inte att lita på. Är det så att dina gränser inte respekteras så är det också så att alla människor inte ska ha tillträde till ditt hem eller till ditt liv och få veta saker om dig.

Sätt upp gränser kring dig själv så att du inte behöver bli provocerad lika ofta: lämna rummet när någon berättar om festen du inte var bjuden på, gå ur chatgruppen om du där får känna dig bortglömd och göm undan privata saker innan, om någon tittar i dina lådor.

Intuitivt vet du ofta att det är det som händer, men intellektuellt så tror du inte på det. För du tror på samma sätt som andra att det var den här lilla händelsen som du reagerar på och säger till dig själv: “Men gud, varför bryr du dig om det där?”.

Så nu säger jag istället: det är klart att du bryr dig.



Josefin Wall

Psychologist and personal trainer providing integrative therapy combining cognitive therapy with EMDR and connecting to your body.

https://www.somapsykologen.se
Nästa
Nästa

“Det är ett missförstånd”