Familjen ses ofta som en oändlig källa till stöd, kärlek och trygghet. Men inte alla familjer fungerar på det här ideala sättet. En dysfunktionell familj har en dynamik av stress, konflikter och emotionellt kaos.
I en dysfunktionell familj tänker varken de vuxna eller barnen på att det är någonting som inte fungerar. Barn som växer upp utgår såklart från att deras verklighet och omständigheter är det som är normalt, de lär sig att anpassa sig. Det är vanligt att även deras föräldrar har vuxit upp i en dysfunktionell familj och fört mönster vidare till sin nya familj.
Det som blir normalt i en dysfunktionell familj är bråk, försummelse och brist på emotionell kontakt. Varje dysfunktionell familj är unik, men de delar några gemensamma karaktärer, som är långt ifrån det ideala för en familj:
Det är svårt att kommunicera så istället ignoreras det som är viktigt, det förekommer passiv aggressivitet, skrikande eller silent treatment.
Brist på empati är vanligt, vilket innebär att det är svårt för familjemedlemmarna att ta hänsyn till varandras känslor och behov.
Oförutsägbarhet i beteende är vanligt och det är därför svårt att veta hur man ska bete sig för att "göra rätt".
Det är också vanligt att barnet tar vuxenansvar genom att vara den som tar hand om det som skulle vara den vuxnas ansvar.
En dysfunktionell familj upplevs som dysfunktionell först när man fått lite perspektiv till den, som att växa upp, flytta hemifrån eller skapa nya relationer.
Comments