Det är en av de vanligaste frågorna jag får, mindre från klienter & mer i sociala sammanhang. Jag har funderat mycket på det, och kanske har det att göra med min reflekterande (lite övertänkande) natur att jag kan se flera olika stigar & erfarenheter som liksom bands ihop och blev ett väldigt rätt beslut
Minns exakt den stunden när jag "kom på" att jag ville bli psykolog. Det var tidig vår, soligt men lite kyligt, i Lundagård & jag vände mig direkt till min kompis Fredrik och sa det "jag ska bli psykolog!". "JA!", sa han och sen dess har det varit så självklart.
Det var bara att lösa det praktiska. Läsa högskoleprov, komma in på psykologprogrammet & flytta över hela Sverige (Lund till Umeå), men det är enkelt när man har ett tydligt mål.
De olika stigar som jag ser ledde fram till att jag blev psykolog:
Jag har alltid varit en reflekterande tjej, jag var intresserad av varför jag är som jag är & varför andra som dom är.
Uppvuxen med psykisk ohälsa i familjen, vilket jag tänker både gjort mig till en liten "hjälpare" tidigt & skapat mycket empati för andra människors livsöden.
Önskan om att förstå livets gåta - hur man lever lyckligt.
Egentligen ville jag bli fysioterapeut men insåg att all beteendeförändring jag ville skapa var psykologi, så då var det bara att ändra sig.
Comments