Min kritik mot den terapeutiska metoden "läka det inre barnet"

Problemet med metoden är att det signalerar att det är personen som är problemet, snarare än situationen.

Det finns en terapeutisk metod som handlar om att läka tidiga emotionella sår. I den möter vi en yngre version av oss själva som blivit sårad, för att kunna ge "det inre barnet" det den hade behövt när du var yngre. Teorin är att när vi tröstar det inre barnet som blivit sårat så minskar vi de emotionella såren som finns idag.

So far so good.

Men, när de gäller de som länge har levt med otrygghet så är det risk att det blir förminskande. Det sårade när man är en vuxen kvinna handlar inte om att som barn inte har fått sina behov mötta. Vi är way past that.

Det är skillnad på att ha ett sårat inre barn inom sig och att vara en vuxen kvinna som om igen har blivit sviken:

• Ett litet barn som är sårat behöver man möta med omsorg, en kram och “jag finns här för dig”, det är att visa kärlek.

• En vuxen kvinna som har blivit sviken för många gånger behöver inte en kram och höra att hon är älskad, utan det behöver matchas i handling - genom att man i sina beteenden visar “du är viktig för mig”. Det handlar om respekt, tydlighet och att vara konsekvent.

Problemet med metoden är att det signalerar att det är personen som är problemet, snarare än situationen. Det signalerat att det är personen som behöver hantera sina jobbiga känslor, snarare än att situationen behöver ändras. Det är ett problem att bli för bra på att trösta sig själv och kunna hantera sina känslor, för det ökar risken att tolerera dåligt beteende.

Det handlar inte om att trösta inre barnet då, det handlar om vad som bör tolereras och inte. Någon som blivit sviken & tröstas med "jag finns här för dig” utan att det matchas med handling är i värsta fall åter-traumatiserande.