Toxisk relation: därför lämnar du inte, fast du vet att du borde (del 3/3)

Din egen otrygghet och önskan om förändring får dig att konstant fortsätta leta efter lösningar & vägar framåt.

Toxiska relationer får dig att kastas mellan hopp och osäkerhet, det är det som skapar de starka bindningarna. Dina empatiska sidor triggas igång och får dig att vilja göra det som blir bra för den andra. Din egen otrygghet och önskan om förändring får dig att konstant fortsätta leta efter lösningar & vägar framåt.

Det är inte kärlek, det är kontroll.

Mest troligt är den andra personen inte aktivt medveten om sina beteenden, men det är toxiskt eftersom det får dig att tvivla på dig själv samtidigt som du blir sårad. Trots att det är dåligt för dig så kommer du att stanna, tills du börjar se mönstret:

Gaslighting: Dina upplevelser och erfarenheter ifrågasätts på ett sätt som får dig att tvivla på vad du varit med om och din förmåga att tolka en en situation.

Förminskande: Den andra uttrycker "du förstår inte" och suckar, utan att förklara vad det är den egentligen menar. Du får höra att du är emotionell och dramatisk när du uttrycker känslor, vilket även det får dig att tvivla på dig själv och dina emotionella signaler.

Undvikande: De hittar något annat som är viktigare och du får dig att känna dig som ett tjatigt barn när du frågar om en lösning. Det blir förminskande och samtidigt får det dig att stanna i loopen om att fortsätta försöka bli hörd och förstådd.

Gränsöverskridande: För att "ta hänsyn" till den andra så gör du saker som din intuition egentligen säger dig är fel, det används sen emot dig i era diskussioner. Eftersom du gjort något av fri vilja är det svårt att argumentera emot och det ger den andra makt över dig.

Egoistiskt fokus: Oavsett vad ni pratar eller vem som behöver stöd så lyckas fokus alltid gå tillbaka till den andra personen. Det gör dig förvirrad och kan få dig att tro att dina upplevelser inte är lika viktigt.

Lyssnar inte: Den andra är antingen frånvarande, missförstår dig eller byter samtalsämne när du tar upp någonting viktigt. Du blir fast i en loop av att fortsätta försöka förklara.

Upptagenhet: Du får inte vara ifred och tänka själv utan förväntas alltid vara tillgänglig för den andra. Det gör att det är svårt att få perspektiv på vad som händer.

Emotionell mobbning: Dina känslor förminskas eller förlöjligas om de går emot den andras intressen. Du kan "på ett kärleksfullt sätt" bli retad för den du är och det du gör, eller man gör sig lustig på din bekostnad. Det får dig att tvivla på dig själv.

Isolering: Du får inte prata eller träffa vem du vill, om du gör det får du inte prata om vad som helst. Ibland är det uttalat, ibland är det mer subtilt, men du avskärmas från dina nära.

Förklaringar: Det finns alltid en anledning. Det finns alltid en förklaring. Ibland kan anledningarna och förklaringarna gå helt emot varandra så att det inte är logiskt, men poängen är att du alltid förlorar. Det finns alltid en förklaring som gör att ni behöver göra som den andra vill.

Fokusskifte: Istället för att prata om VAD du sa läggs fokus på HUR du sa det. Det signaleras att du har gjort fel och du tolkar det då som att det du tog upp var fel.

Som jag tidigare skrivit; det är viktigt att börja se mönster. När du ser de kan du förhålla dig till de på ett annat sätt. Allt börjar med hopp, sen fortsätter det med tvivel och det slutar när du ser mönster - för då går det inte längre att låtsas som att du inte vet.