Varför har du så svårt att be om hjälp?

Ingen som har sagt det, men dina erfarenheter har lärt dig: "jag är jobbig".

Egentligen har du en önskan om att få stöd och hjälp, för det vore att bli visad den omsorg du alltid längtar efter. Men det är svårt och det känns som du stör, så du gör det inte.

Var kommer det egentligen ifrån? Den här svårigheten att be om hjälp, trots att du både vill ha och behöver den.

Jag ser en rad vanliga erfarenheter, vilka tolkats som att hjälp är någonting du behöver förtjäna:

• Det finns de som behöver det mer: Hjälp har främst varit förbehållit de som behöver det mest, de som är väldigt sjuka eller funktionsnedsatta.
  

• Hjälp har inte funnits naturligt: Ingen har sagt "säg till om du behöver någonting" eller "jag kan svänga förbi med bilen".
  

• Hypervigilans för andras reaktioner: Du läser av om "det är läge" att fråga, och om den andra verkar stressad eller upptagen frågar du inte alls.
  

• Du har fått höra att du behöver klara dig själv.

  
  

• Hintar har inte fångats upp: Du har hintat om vad du behöver hjälp och trott att andra ska förstå ("nu är det stopp i handfatet", "det är mycket nu" eller "jag vet inte vad jag ska göra i jul"), när de inte har fångats upp har du tolkat det som ett nekande.

  
  

• Hjälp har haft ett pris: Du har fått höra att du ju visst har fått hjälp och känt dig otacksam eller skyldig att ge någonting tillbaka.

  
  

• Du vet inte vad du behöver hjälp med: Du har blivit så van vid att klara dig själv att du inte längre vet vad du behöver hjälp med, eller vad som är möjligt att be om hjälp om.

  
  

• Det känns för stort: Det du verkligen behöver hjälp med är "stora" saker, som att flytta, och då har det känts konstigt att be om någonting "litet" som blomvattning eller skjuts. Vattna blommorna och ta en taxi är enkelt att göra, det är i jämförelse ingenting du faktiskt behöver hjälp med.

Ingen som har sagt det, men dina erfarenheter har lärt dig: "jag är jobbig".

Det har blivit något skamfyllt att be om hjälp. Be om hjälp förknippas med svaghet och någonting som man behöver förtjäna.

Så istället har du blivit van vid att klara dig själv och lösa allting på egen hand. Det är ett skydd; du har lärt dig att det är säkrare att göra saker själv och undvika sårbarheten i att be om någonting du kan bli nekad. Omedvetet har du lovat dig själv att aldrig mer riskera att bli sviken igen.

När du klarat dig själv väldigt länge uppfattas du så stark att ingen längre tror att du behöver hjälp. Det är en paradox, för det verkar verkligen inte som att du vill ha eller behöver hjälp.

“The most independent woman in the room has the deepest wound. She just learned to call it strength.”